Sök
  • Torvald Olsson

Hemgården - en historia om övertygelsen att möten med andra berikar våra liv

Uppdaterat: 14 nov.

Hemgårdar? Vad är det? Det är inte helt enkelt att svara på frågan och för det behövs en djupdykning ner i historien. Jag har gjort just det. Jag heter Torvald Olsson och sitter i Föreningen Midsommargårdens styrelse sedan 2013. Jag har även tidigare arbetat som handläggare på Stockholms stads kulturförvaltning, bland annat med ansvar för stöd till hemgårdarna i Stockholm.


Min spaning efter hemgårdarnas historia fick mig att hamna i1800-talet. Industrialiseringen började i England och där etablerades fabriker i och kring städer med bra kommunikationer och billig arbetskraft. Detta medförde att många arbetslösa och fattiga sökte sig till städer där det kunde finnas jobb. Många som flyttade till London för att arbeta levde under små omständigheter, fattigdom kanske är mer korrekt.


Med anledning av den ökade fattigdomen och utanförskapet började intellektuella kristna reagera på de stora skillnaderna i levnadsvillkor mellan människor. För att motverka detta och ge möjligheter till utbildning och skapa möten mellan rika och fattiga började präster, jurister och andra att bosätta sig i slumområdena, delvis också för att missionera bland den fattiga befolkningen i städerna.

Ur detta skapades den verksamhet som vi idag ser som den första hemgården, Toynbee Hall. Den startades 1884 av prästen Samuel Barnett och läraren Henrietta Barnett i Östra London. Toynbee Hall följdes upp av flera liknande verksamheter och i England kom denna rörelse att kallas ”Settlement movement” (direkt översatt bosättningsrörelsen). Rörelsen spred sig till bland annat Australien, Ryssland, USA och Sverige. Namnet på svenska blev Hemgårdsrörelsen. Det bildades också en internationell organisation för settlements, IFS som idag har 11 000 medlemmar runt om i världen.


På de första hemgårdarna i England erbjöds barnpassning, praktisk hälso- och sjukvård, grundläggande utbildning i att läsa och skriva, juridisk rådgivning och ibland

även högre utbildning. Innehåll och aktiviteter varierade baserat på olika förutsättningar och behov vid respektive verksamhet. Många innovativa metoder i socialt arbete utvecklades vid dessa hemgårdar och de kom sedan att bli en del av den offentliga socialtjänstens arbetssätt. Verksamheterna finansierades oftast genom gåvor och välgörenhet från privatpersoner, stiftelser, kyrkor och organisationer. Vid sekelskiftet 1800/1900 fanns det ett stort antal hemgårdar i östra London. Alla var dock inte positiva till hemgårdarna, det fanns kritiska röster mot att de verkade på kristen grund. Många hemgårdar valde därför att fokusera på att skapa möten, social verksamhet och bidra till människors utveckling och tonade ner det kristna innehållet framför det medmänskliga.


Vid mitten av 1800-talet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa, men även här hade industrialiseringen börjat komma igång med ökade klyftor som följd.1899 besökte den svenska teologen Nataniel Beskow hemgården Toynbee Hall och blev där inspirerad till att starta en plats för missionsverksamhet, folkbildning och kultur i ett fattigt område i Stockholm. Flera år senare, 1912 startade han tillsammans med Ebba Pauli hemgården Birkagården på Rörstrandsgatan 46 i Stockholm och efter några år flyttade verksamheten till Karlbergsvägen i Vasastan. Det området var då en relativ nybyggd stadsdel, med många arbetarfamiljer och lägre tjänstemän. Ganska snart inspirerade detta initiativ till att fler hemgårdar öppnades i Stockholm - Södergården och Timmermansgården på Södermalm och Mäster Olofsgården i Gamla Stan. Hemgårdar som finns kvar än idag.


Gemensamt för de svenska hemgårdarna var att de etablerades i städers mer utsatta områden. Även i andra delar av Sverige startades hemgårdar och på 1940-talet fanns hemgårdar i över 20 svenska städer. Även i Sverige fanns det kristna motiv för att starta hemgårdar, men hemgårdarna i Sverige är idag religiöst obundna och välkomnar alla oavsett tro.


Midsommargården startades 1946 i ett då nybyggt hus vid Telefonplan som hade ritats för att vara just en hemgård. I fastigheten fanns även lägenheter för hemgårdens personal. Flera av hemgårdarna i Stockholm startades genom att företag samarbetade med kommuner och civilsamhället. Midsommargården är ett bra exempel på detta då telefonbolaget Ericsson hade sin huvudfabrik vid Telefonplan och tog initiativ till Midsommargården.


Från slutet av 1940-talet till 1970-talet byggdes, med statligt stöd, ett stort antal bostäder i Sverige. Detta medförde att många människor flyttade till moderna lägenheter i förorten - en egen lägenhet med toalett och varmt vatten! Hyreskaserner i innerstaden revs och kommersiella centrum byggdes upp. Detta medförde att de platser där hemgårdarna lokaliserats inte längre var slumområden eller industriområden. Och nu, i folkhemmets Sverige skulle alla medborgare ha tillgång till barnpassning, fritidshem, fritidsgårdar och dagverksamhet för seniorer. I och med den offentliga expansionen och en kommunal service som finansierades via skatter

minskade kunskapen om hemgårdar och vad de står för, både bland politiker, ansvariga tjänstemän och medborgarna. Behovet av en plats att träffas på för gemenskap, utbildning, personlig utveckling och kulturella upplevelser var nu inte självklart den lokala hemgården, vilket innebar att flera hemgårdar avvecklades eller gick i konkurs.


Trots de stora strukturella förändringar som vårt samhälle har genomgått sedan 1960-talet finns det glädjande nog fortfarande tio hemgårdar kvar i Sverige.

- Hemgården i Borås

- Hemgården i Lund

- Hemgården i Norrköping

- Fyrisgården i Uppsala

Och i Stockholm:

- Midsommargården

- Mäster Olofsgården

- Skeppsholmsgården

- Timmermansgården

- Birkagården

- Södergården


Hemgårdarna är idag lokala kulturhus som erbjuder verksamhet inom kultur, folkbildning och integration med syfte att skapa goda möten mellan människor med olika bakgrund och förutsättningar. De ligger idag inte i socioekonomiskt utsatta områden vilket utmanar hemgårdarna i att erbjuda verksamheter och aktiviteter av så hög kvalité att människor från olika delar av staden väljer att ta sig till dessa verksamheter.


I dagens debatt talas det ofta om integration och vikten av att skapa möten över generationer och mellan människor med olika bakgrund för att öka förståelse och tolerans. Enligt mig kan våra hemgårdar vara just detta, platser för integration och personlig utveckling. Genom att vara innovativa, nyfikna, och kreativa kan vi tillsammans med våra besökare utveckla metoder för goda möten även med de förutsättningar som finns i dagens samhälle. Vi som jobbar på hemgårdarna som personal, volontär eller styrelsemedlem har valt detta för att vi vill göra skillnad. Viktiga gemensamma nämnare är övertygelsen om att alla människor har lika värde, samma rättigheter och skyldigheter och tron på ett demokratiskt samhälle. En tro på att möten mellan människor berikar våra liv. En vilja att vara ett stöd för människor att utvecklas och kunna förverkliga sina drömmar.


Det är viktigt att vi står upp för dessa värden, det är de som utgör vårt fundament, grunden för vårt engagemang!


Torvald Olsson Sundelin



På bilden syns Midsommargården år 1946

35 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla